Requiem for a Dream (Drama):
Änkan Sara spenderar mesta tiden framför teven där hon tuggar i sig både det ena och andra, men när hon får möjligheten att vara med på TV förändras allt. Hon sätter nu upp nya mål om att bli snygg och smal genom att påbörja en pillerdiet. Samtidigt har hennes son Harry funnit kärleken i Marion och han har precis börjat en ny karriär som knarkhandlare tillsammans med sin vän Tyrone.

FILMEN FÅR:

Requiem for a Dream var egentligen inte en film som jag hade tänkt mig att se, men när den såldes ut till ett billigt litet pris på Blu-ray kunde jag inte låta bli och slog därför till. Dock gör ett billigt pris inte filmen bättre utan den fortsätter med att vara precis lika konstig som den alltid har varit. Jag har dessutom aldrig tyckt om filmer som kretsar kring droger och det är precis vad hela Requiem for a Dream handlar om. Vi får här följa ett gäng människor som befinner sig mitt i drogmissbruket och det blir inte alls vidare intressant att se. Neddrogade människor är ett sorgligt packe som praktiskt taget får skylla sig själva, kan jag tycka. De har satt sig i sin sits helt själva och därför kan jag inte tycka synd om dessa patetiska människor som bara är störiga och irriterande. Men filmen bidrar i alla fall till en del skadeglädje och jag skrattar för en gångs skull inte med filmen utan åt den.

Två höga människor.

Det enda som faktiskt är bra med Requiem for a Dream är att Marion (Jennifer Connelly) ser ut som en vanlig människa eftersom Jennifer Connelly saknar den där Hollywood glamouren som de flesta skådespelerskor annars dras med. Hon har inte den där perfekta hy och inte heller skönheten som vi annars är så vana vid att se, hon är bara mänsklig och det är helt klart en fördel när det kommer till en film som denna. Men om hennes insatts i filmen är bra eller inte kan vi däremot diskutera. För hur desperat man än är så har jag svårt för att tänka mig att man ser så där härligt nöjd ut under vissa speciella tillfällen, tillfällen som dessutom inte verkar vara vidare bekväma.

Requiem for a Dream har fått, vad jag vet, strålande kritik och jag kan inte förstå varför. För vad är det med filmen som gör den så bra i andras ögon? Allt jag ser är ett tragiskt levnadssätt som inte berör mig för fem öre och jag kan inte känna någon form av medlidande. Jag skrattar rent ut sagt åt den desperata Sara Goldfarb (Ellen Burstyn) som i ren desperation tar till receptbelagda piller för att gå ner i vikt, allt för att hon ska medverka i TV. Eller ja, medverka i TV vet i fan. Jag tror personligen att någon drev med henne och hon var bara för dum för att inse det.

Piller är inte alltid lösningen.

Requiem for a Dream må följa fyra tragiska personer som alla sakta men säkert går mot sitt slutet i hopp om att skapa medlidande, vilket inte fungerar. En del klarar sig bättre än andra men de alla har en sak gemensamt och det är misslyckandet, ett misslyckande som praktiskt taget omsluter hela filmen.

*Betygssystemet